han kom in igen i morse. alkisen. min potentiella stalker. the bum.
det var märkligt.
inte att han kom in i butiken, det har han gjort varje gång jag har jobbat. han har gått till min kassa varje gång och högljutt konstaterat mitt namn som står skrivet på kvittot, för att sedan lägga ned det i fickan.
han har varit full och blaskig, vinglat och vevat yvigt med armarna. han har ändå inte varit sådär jobbigt-alkis-full, inte enligt klassiska skolan. han har inte skrikit och inte varit aggressiv eller det minsta otrevlig överhuvudtaget. han har pratat mer än gemene man gör när man kommer till det stadiet i sitt butiksbesök att man ska betala i kassan, och han har varit mer personlig än någon annan. han sa en gång att jag påminde honom om en gammal flickvän han hade haft som ung. hon var det vackraste han sett, "judisk zigenare" som han sa, och enligt egen utsago "det bästa nuff" han nånsin haft. sedan harklade han sig och sa "om man nu får säga så".
visst. okej. han kanske har varit lite burdus ändå. kanske försvarar jag honom bara för att jag gillar honom på något sätt. han ser ut att ha varit stilig, eller han är kanske stilig fortfarande.
de stora mörkbruna ögonen är lika livliga och intelligenta trots att hans hår är tunt och stripigt och att jeanskjortan börjat anta en nyans av gråbrunt.
eller så gillar jag honom bara för att han i och med jämförelsen av sin flickvän insinuerade att han finner mig attraktiv.
"och kvick va, du är kvick, du är med liksom...häruppe". han pekar på sitt huvud och borrar allvarliga ögonblick in i mina. jag bestämmer mig för att kalla honom Göran.

i morse var Göran en annan sorts Göran. jag har inte träffat honom så tidigt på dagen förut. han gick rakt, med råg i ryggen, och var lika fysiskt stabil som grabben bakom eller business-mannen framför. han var ingen alkis. han var en man i smutsig jeansskjorta som handlade sin svartvinbärssaft.
men han var blyg. så jävla jätteblyg. han var så förkrympet nedtonat artigt jävla jättesuperblyg att jag märkte att jag själv blev blyg. de tomma snabbköps-fraserna, "hejsan" och "var det bra så?" och "kvitto?" kändes så fruktansvärt malplacerade. det är liksom inte så vi pratar, Göran och jag.

att en nykter människa gjorde mig mer osäker och villrådig än en stupfull.