Sliskig italienare, 30-årsåldern. Mörkgrå kostym och rosa slips. Ler med hela ansiktet. Köper en cola och en munk. Drar sitt AmEx i kortläsaren. Naglar fast mej med blicken. Skiner som en sol.
- Är du alltid sådär vacker?
Jag känner inte för att fnittra och blygt slå ner blicken på rullbandet. Jag känner inte för att svara nåt svävande eller låtsas som att jag inte hörde. Jag känner mej stark. Tamejfan. Knycker på nacken.
- JA-A!
Högt och självsäkert. SÅDÄRJA. Han skrattar och bullrar. Får såna där "jag-har-levt-ett-liv-fyllt-av-glädje"-skrattrynkor vid sidan om ögonen.
- Men inte på morronen väl?
Blixtsnabbt hör jag mej själv svara, med en röst jag aldrig hört förut:
- Det är då jag är som bäst.
jag förstår inte vad som händer. DET ÄR DÅ JAG ÄR SOM BÄST?! Inte nog med att jag filmflörtigt säger att jag är bäst på morgonen - jag ler och tittar menande in i hans ögon och nästintill F L A X A R med ögonfransarna när jag säger det.
Det skulle jag såklart inte ha gjort. Italienaren dröjer sig kvar både en och annan minut och försöker plocka upp tråden, han hade ju en invit här grabben, han vill förstås veta vad som menades med det och ser så förväntansfull ut att jag nästan tycker synd om honom.
Men det kan fan inte hjälpas. Mitt femme fatale-jag är som bortblåst samma sekund som det gjorde entré.
Idag hade jag tråkigt på jobbet. Helt enkelt.
Jag kände det så fort jag satte mej i kassan. Det här går åt helvete. Kroppen värkte, huvudet dunkade och regnet utanför panoramafönstret var grått och illavarslande och liksom målade alla människor därute med askgråa stänkdroppar som sipprade ner över deras ansikten när de kom in i butiken och moloket hasade sig mot fruktdisken eller tvättmedlet eller vad det nu var som tvingat dom ut i helvetet.
Jag drog snabbt slutsatsen att jag hade tre alternativ.
1. Genomlida dagen som zzzlumrande zzzombie med enbart tillfälliga livstecken, högst troligen i form av osmickrande bittra och föga dräpande drygheter åt den stackare som vid fel tillfälle råkar befinna sig vid skottlinjen (läs: kassaapparaten)
2. Högljutt stöna "OOOORKAAAAA!" som en fjortis som just blivit tillsagd att städa rummet och sedan sjappa
3. Hitta på nåt för att få tiden att gå
Jag valde det mest logiska alternativet. Jag valde att föra statistik över hur många av kunderna jag skulle kunna tänka mej att ligga med.
Utav sammanlagt 536 kunder kunde jag tänka mej att ha sex med 8 st, varav 1 var kvinna. Man får förstås ha i åtanke att en ganska fet procent av besökarna föll bort per automatik på grund av sin pensionsålder, men i övrigt var jag mycket öppensinnad. En var exempelvis sjukt skäggig och minst 50 bast. Tror dock att säkert 3 av de 8 var snickare, vilket förvånar mej mer än någon annan. Är jag nån sorts handy-man-fetischist helt plötsligt?
Om man drar större växlar av detta och antar att de 536 människorna utgjorde ett sorts tvärsnitt av den svenska befolkningen, så kan jag i så fall tänka mej att ligga med 1 % av Sveriges invånare. Trista odds?
Jag förde även någon sorts sido-statistik på mycket lös basis, där grundtanken var nånting i ungefärlig stil med "skulle jag kunna tänka mej att byta liv med denna människa?" alternativt "tror jag att denna människa har det bättre än mej?". Jag var inte lika nitisk med att hålla ordning på den kategorin då den kändes oerhört luddig, men jag fick ihop 5 stycken i alla fall.
Oklart om det säger mest om mej eller kunderna på Snabbköpet.
Jag kände det så fort jag satte mej i kassan. Det här går åt helvete. Kroppen värkte, huvudet dunkade och regnet utanför panoramafönstret var grått och illavarslande och liksom målade alla människor därute med askgråa stänkdroppar som sipprade ner över deras ansikten när de kom in i butiken och moloket hasade sig mot fruktdisken eller tvättmedlet eller vad det nu var som tvingat dom ut i helvetet.
Jag drog snabbt slutsatsen att jag hade tre alternativ.
1. Genomlida dagen som zzzlumrande zzzombie med enbart tillfälliga livstecken, högst troligen i form av osmickrande bittra och föga dräpande drygheter åt den stackare som vid fel tillfälle råkar befinna sig vid skottlinjen (läs: kassaapparaten)
2. Högljutt stöna "OOOORKAAAAA!" som en fjortis som just blivit tillsagd att städa rummet och sedan sjappa
3. Hitta på nåt för att få tiden att gå
Jag valde det mest logiska alternativet. Jag valde att föra statistik över hur många av kunderna jag skulle kunna tänka mej att ligga med.
Utav sammanlagt 536 kunder kunde jag tänka mej att ha sex med 8 st, varav 1 var kvinna. Man får förstås ha i åtanke att en ganska fet procent av besökarna föll bort per automatik på grund av sin pensionsålder, men i övrigt var jag mycket öppensinnad. En var exempelvis sjukt skäggig och minst 50 bast. Tror dock att säkert 3 av de 8 var snickare, vilket förvånar mej mer än någon annan. Är jag nån sorts handy-man-fetischist helt plötsligt?
Om man drar större växlar av detta och antar att de 536 människorna utgjorde ett sorts tvärsnitt av den svenska befolkningen, så kan jag i så fall tänka mej att ligga med 1 % av Sveriges invånare. Trista odds?
Jag förde även någon sorts sido-statistik på mycket lös basis, där grundtanken var nånting i ungefärlig stil med "skulle jag kunna tänka mej att byta liv med denna människa?" alternativt "tror jag att denna människa har det bättre än mej?". Jag var inte lika nitisk med att hålla ordning på den kategorin då den kändes oerhört luddig, men jag fick ihop 5 stycken i alla fall.
Oklart om det säger mest om mej eller kunderna på Snabbköpet.
de är många i bakgrunden. de plirar och plurar och undrar vem jag är. de undrar vad världen handlar om. de gapar av förundran över allt som sker, ett lila plommon är så fascinerande att den dreglande hakan tappas till golvet. det låter om kassan, HERREGUD DET LÅTER OM KASSAN! det plingar och blippar och det går inte att hänga med. WOW!
de är småbarn - och de är gulliga som fan.
snabbköpsdagarna kan visserligen grusas av de små undren, det är jag den första att erkänna. deras hjärtskärande avgrundskrik är svårignorerade och stör allt vad harmonisk rytm heter. jag tycker ofta de är rent utav löjliga, hur allvarligt är det egentligen att tvingas lossa greppet om en Piggelin under 20 sekunder?
men när de plirar mot mig som om det var första gången de såg en människa, då knäsvagas hela min existens. jag ler brett och fånigt och tindrar så hårt jag bara mäktar med. om jag vågar säger jag "hej", inte bara till den shoppande föräldern utan även till den storögda gullungen, men oftast sviker modet. barn gör mig blyg. blyg och vrålkär.
vid lunchtid möter jag en såndär rultig uppenbarelse. han flörtar och skrattar och insuper mig i flera minuter och jag tindrar loss sådär moderskänslo-aktigt med tingeltangel i bröstkorgen. jag är precis på väg att våga säga "hej" till den minimala personen, då Herr Sim-Öga avbryter med buskis-skämt-röst från kassan mittemot.
- Nämen, sådär tittar du då aldrig på mej!
nej, Herr Sim-Öga. det är en viss ålderskillnad. borde jag säga. nej, Herr Sim-Öga. du besitter inte samma okonstlade charm . nej, Herr Sim-Öga. du är inte 1 år gammal och ser världens allra vackra färger för vad de är. nej, Herr Sim-Öga. du personifierar inte allt det hoppfulla i livet. nej, Herr Sim-Öga. du är en övermogen pösgubbe med genomskinlig blick som skalar av mej alla kläder, inte för att syna min existens utan för att bedöma min sexuella potential. nej, Herr Sim-Öga. du förtjänar inte mitt tingeltangel i bröstkorgen.
de är småbarn - och de är gulliga som fan.
snabbköpsdagarna kan visserligen grusas av de små undren, det är jag den första att erkänna. deras hjärtskärande avgrundskrik är svårignorerade och stör allt vad harmonisk rytm heter. jag tycker ofta de är rent utav löjliga, hur allvarligt är det egentligen att tvingas lossa greppet om en Piggelin under 20 sekunder?
men när de plirar mot mig som om det var första gången de såg en människa, då knäsvagas hela min existens. jag ler brett och fånigt och tindrar så hårt jag bara mäktar med. om jag vågar säger jag "hej", inte bara till den shoppande föräldern utan även till den storögda gullungen, men oftast sviker modet. barn gör mig blyg. blyg och vrålkär.
vid lunchtid möter jag en såndär rultig uppenbarelse. han flörtar och skrattar och insuper mig i flera minuter och jag tindrar loss sådär moderskänslo-aktigt med tingeltangel i bröstkorgen. jag är precis på väg att våga säga "hej" till den minimala personen, då Herr Sim-Öga avbryter med buskis-skämt-röst från kassan mittemot.
- Nämen, sådär tittar du då aldrig på mej!
nej, Herr Sim-Öga. det är en viss ålderskillnad. borde jag säga. nej, Herr Sim-Öga. du besitter inte samma okonstlade charm . nej, Herr Sim-Öga. du är inte 1 år gammal och ser världens allra vackra färger för vad de är. nej, Herr Sim-Öga. du personifierar inte allt det hoppfulla i livet. nej, Herr Sim-Öga. du är en övermogen pösgubbe med genomskinlig blick som skalar av mej alla kläder, inte för att syna min existens utan för att bedöma min sexuella potential. nej, Herr Sim-Öga. du förtjänar inte mitt tingeltangel i bröstkorgen.
lunchrusningen har precis börjat. bandet rullar. färdigrätter av allehanda slag och fem småfranskor för 10 kronor och potatisgratänger från delikatessdisken och bananer och vichy noveau och mer färdigrätter. blippblippblippblippblippblipp. blickar ut genom fönstret en sekund och registrerar en kille, 30-årsåldern sisådär, som springer förbi på gatan. det ser ut som att han är rädd att missa en mycket viktig buss till ett mycket viktigt möte.
Findus Fiskgratäng och Findus Sprödbakad torsk och Findus Lasagne. kön ringlar. i kassan mitt emot mig sitter Miranda. hon ser ut som en ung Lauryn Hill och är asrolig men troligtvis för ung för att vi ska bli kompisar. vet inte riktigt hur gammal hon är, men kan i alla fall konstatera att hon tillhör den generation som säger "föra" istället för "förfesta". nåväl.
plötsligt kommer joggarkillen in i butiken. han är genomblöt, skjortan smiter om kroppen och ansiktet är fullt av glittrande svettpärlor. han stannar aldrig upp. han springer förbi den långa kön till Mirandas kassa, hinner knappt nå fram till henne innan han stressat och högljutt utropar:
- VAR HAR NI KONDOMERNA?!
det är omöjligt att hålla sig för skratt. tycker jag. jag gapflabbar. Miranda däremot, hon är taktfull. snörper på munnen för att hindra skrattsalvorna från att stiga från magtrakten. ytterst ansträngt pekar hon honom mot maskinen där man själv kan klicka fram kvitton på cigg, snus och kondomer - allt för att undvika sådana pinsamma lägen som just detta. killen blir högröd i ansiktet, men det är svårt att avgöra huruvida detta beror på plötsligt genans eller påträngande kåthet.
han springer till maskinen och klickar fram sitt kvitto, stället sig motvilligt längst bak i kön och hoppar otåligt på stället ända tills han äntligen får betala. sedan kutar han för allt livet är värt.
det hela går så fort att det sekunden efteråt inte känns som att det har hänt. sånt som bara sker på film liksom.
och på Snabbköpet, mina vänner. och på Snabbköpet.
Findus Fiskgratäng och Findus Sprödbakad torsk och Findus Lasagne. kön ringlar. i kassan mitt emot mig sitter Miranda. hon ser ut som en ung Lauryn Hill och är asrolig men troligtvis för ung för att vi ska bli kompisar. vet inte riktigt hur gammal hon är, men kan i alla fall konstatera att hon tillhör den generation som säger "föra" istället för "förfesta". nåväl.
plötsligt kommer joggarkillen in i butiken. han är genomblöt, skjortan smiter om kroppen och ansiktet är fullt av glittrande svettpärlor. han stannar aldrig upp. han springer förbi den långa kön till Mirandas kassa, hinner knappt nå fram till henne innan han stressat och högljutt utropar:
- VAR HAR NI KONDOMERNA?!
det är omöjligt att hålla sig för skratt. tycker jag. jag gapflabbar. Miranda däremot, hon är taktfull. snörper på munnen för att hindra skrattsalvorna från att stiga från magtrakten. ytterst ansträngt pekar hon honom mot maskinen där man själv kan klicka fram kvitton på cigg, snus och kondomer - allt för att undvika sådana pinsamma lägen som just detta. killen blir högröd i ansiktet, men det är svårt att avgöra huruvida detta beror på plötsligt genans eller påträngande kåthet.
han springer till maskinen och klickar fram sitt kvitto, stället sig motvilligt längst bak i kön och hoppar otåligt på stället ända tills han äntligen får betala. sedan kutar han för allt livet är värt.
det hela går så fort att det sekunden efteråt inte känns som att det har hänt. sånt som bara sker på film liksom.
och på Snabbköpet, mina vänner. och på Snabbköpet.
En av alla "grå-tinningarnas-charm"-kostymer i kön.
Konsumtion:
Expressen 11,00
Mellanmjölk Ekologisk x 2 17,00
Äpplen Royal Gala 0,458 g 9,13
Fiberfranska 19, 95
- Femtisju kronor tack!
Kostymen betalar. Lutar sig sedan fram över disken som i skrikiga färger uppmanar till att köpa Trisslotter ("det kanske blir lite tomt runt år 2060"). Spänner ögonen i mina.
- Du... Det där med att placera mjölken längst in i butiken, det var väl inte så jävla smart?
- Nej, fan du har rätt... Jag borde verkligen ha tänkt på det när jag planerade utformningen av den här butiken. Du är inte första som har påpekat att det blir lite omständigt. Min arkitektoniska ambition var först att skapa en sorts harmoni, matvaror emellan så att säga, där mjölken och osten skulle tjäna som ett sorts inre kärna i butiken. En själ, om man så vill! Det där man vill åt, som finns allra längst in liksom. Jag fick stort gehör för just den idén när jag pitchade in mitt koncept för Snabbköpet, och kände mig därför trygg med butiksplaneringen som sådan. Men jag har ju märkt såhär i efterhand att det, som du själv säger, faktiskt inte var så jävla smart. Kunderna har ju irriterat sig och det är ju tråkigt när min uppgift som butiksarkitekt är det motsatta. Som du själv ser har det ju dock fått konsekvenser för mig, om det kan vara till någon tröst. Nu sitter jag ju här i kassan och har uppenbarligen sjunkit rejält i graderna om man säger så. Jobbar ju dubbla skift också som en sorts principiell återbetalning för den skada jag åsamkat Snabbköpet. Blir ju inte mycket till liv över om man så säger. Om nätterna får jag dessutom städa butiken. Men, men... Jag får sona mina misstag och det är väl faktiskt inte mer än rätt. Hoppas det kan kännas lite bättre nu i alla fall? Vi ses igen. Jobbar ju hela tiden som sagt.
Säger jag inte. Jag säger att jag ska föra hans synpunkter vidare och ler ursäktande när jag överlämnar kvittot. Tralalalalaaa... Världsordningen är återställd.
Konsumtion:
Expressen 11,00
Mellanmjölk Ekologisk x 2 17,00
Äpplen Royal Gala 0,458 g 9,13
Fiberfranska 19, 95
- Femtisju kronor tack!
Kostymen betalar. Lutar sig sedan fram över disken som i skrikiga färger uppmanar till att köpa Trisslotter ("det kanske blir lite tomt runt år 2060"). Spänner ögonen i mina.
- Du... Det där med att placera mjölken längst in i butiken, det var väl inte så jävla smart?
- Nej, fan du har rätt... Jag borde verkligen ha tänkt på det när jag planerade utformningen av den här butiken. Du är inte första som har påpekat att det blir lite omständigt. Min arkitektoniska ambition var först att skapa en sorts harmoni, matvaror emellan så att säga, där mjölken och osten skulle tjäna som ett sorts inre kärna i butiken. En själ, om man så vill! Det där man vill åt, som finns allra längst in liksom. Jag fick stort gehör för just den idén när jag pitchade in mitt koncept för Snabbköpet, och kände mig därför trygg med butiksplaneringen som sådan. Men jag har ju märkt såhär i efterhand att det, som du själv säger, faktiskt inte var så jävla smart. Kunderna har ju irriterat sig och det är ju tråkigt när min uppgift som butiksarkitekt är det motsatta. Som du själv ser har det ju dock fått konsekvenser för mig, om det kan vara till någon tröst. Nu sitter jag ju här i kassan och har uppenbarligen sjunkit rejält i graderna om man säger så. Jobbar ju dubbla skift också som en sorts principiell återbetalning för den skada jag åsamkat Snabbköpet. Blir ju inte mycket till liv över om man så säger. Om nätterna får jag dessutom städa butiken. Men, men... Jag får sona mina misstag och det är väl faktiskt inte mer än rätt. Hoppas det kan kännas lite bättre nu i alla fall? Vi ses igen. Jobbar ju hela tiden som sagt.
Säger jag inte. Jag säger att jag ska föra hans synpunkter vidare och ler ursäktande när jag överlämnar kvittot. Tralalalalaaa... Världsordningen är återställd.
Brud-bruden står lutad över en av de många charkdiskarna. Plockar med fläskytterfiléer. Kollar datum. Lägger i ordning. Same old, same old.
Herr Sim-Öga står bredvid. Öser i kartong efter kartong av de lilarosa köttstyckena, vakuumförpackade till glänsande perfektion. "De ser nästan ut som godis", som en välbärgad dam en gång påpekade med fuktade läppar. Jag tyckte hela liknelsen var obekvämt porrig.
Brud-bruden är innesluten. Tom blick och rör sig mekaniskt. Det är ett jobb för fan. Herr-Simöga svettas med kartongerna. Stånkar och stönar.
- Jag öser i dom bara så kan du pyssla till dom lite snyggt, säger han och fortsätter, det gillar ju ni tjejer.
Jo. Så säger han faktiskt. Brud-bruden svarar inte. Herr Sim-Öga blir osäker.
- Haha, hoppsan, ja så säger jag och sticker ut hakan lite!
Brud-bruden ägnar honom inte så mycket som en blick. Herr Sim-Öga harklar sig, tvekar med orden. Söker en lämplig formulering.
- Näääe... Nä, men jag har jag faktiskt inte några såna åsikter... Egentligen.
Brud-bruden har inte lyft huvudet en enda gång under Herr Sim-Ögas katastrofalt lavinartade monolog. Inte så mycket som ett lojt litet "mm..." har yttrats över hennes hallondoftande pussmun. Hon är fokuserad.
2010-20-09 ska ligga längst fram. 2010-31-09, ja den måste vara underst. Fan, 2010-20-09:orna ramlar ner hela tiden och blandas upp med 2010-31-09:orna. Finns inte en chans att se mellan fingrarna på detta av ren morgon-koma när kollegorna står i varje hörn och kan bevittna slarvet. Okej, börja om igen. Rätt ska vara rätt. 2010-20-09, längst fram...
Herr Sim-Öga har öst färdigt. Han känner också att han har talat färdigt. Tillräckligt i alla fall. Han går. Jag noterar plötsligt att brud-bruden har minimala öronsnäckor i öronen, i vilka en minimal sladd fäster och löper längs insidan av Snabbköps-jackan för att sedan försvinna ner i byxfickan. Brud-bruden står för satan och smygdiggar musik!
Tänk va. Så lätt kan det vara.
Hennes demonstrativa tystnad var således inte något sorts ställningstagande gentemot Herr Sim-Ögas taffliga gubbhumor, utan en logisk följd av Leona Lewis' tungt muscovadosockriga sångröst i öronen.
Vad Herr Sim-Öga hade för åsikter "egentligen" förtäljer inte historien.
Herr Sim-Öga står bredvid. Öser i kartong efter kartong av de lilarosa köttstyckena, vakuumförpackade till glänsande perfektion. "De ser nästan ut som godis", som en välbärgad dam en gång påpekade med fuktade läppar. Jag tyckte hela liknelsen var obekvämt porrig.
Brud-bruden är innesluten. Tom blick och rör sig mekaniskt. Det är ett jobb för fan. Herr-Simöga svettas med kartongerna. Stånkar och stönar.
- Jag öser i dom bara så kan du pyssla till dom lite snyggt, säger han och fortsätter, det gillar ju ni tjejer.
Jo. Så säger han faktiskt. Brud-bruden svarar inte. Herr Sim-Öga blir osäker.
- Haha, hoppsan, ja så säger jag och sticker ut hakan lite!
Brud-bruden ägnar honom inte så mycket som en blick. Herr Sim-Öga harklar sig, tvekar med orden. Söker en lämplig formulering.
- Näääe... Nä, men jag har jag faktiskt inte några såna åsikter... Egentligen.
Brud-bruden har inte lyft huvudet en enda gång under Herr Sim-Ögas katastrofalt lavinartade monolog. Inte så mycket som ett lojt litet "mm..." har yttrats över hennes hallondoftande pussmun. Hon är fokuserad.
2010-20-09 ska ligga längst fram. 2010-31-09, ja den måste vara underst. Fan, 2010-20-09:orna ramlar ner hela tiden och blandas upp med 2010-31-09:orna. Finns inte en chans att se mellan fingrarna på detta av ren morgon-koma när kollegorna står i varje hörn och kan bevittna slarvet. Okej, börja om igen. Rätt ska vara rätt. 2010-20-09, längst fram...
Herr Sim-Öga har öst färdigt. Han känner också att han har talat färdigt. Tillräckligt i alla fall. Han går. Jag noterar plötsligt att brud-bruden har minimala öronsnäckor i öronen, i vilka en minimal sladd fäster och löper längs insidan av Snabbköps-jackan för att sedan försvinna ner i byxfickan. Brud-bruden står för satan och smygdiggar musik!
Tänk va. Så lätt kan det vara.
Hennes demonstrativa tystnad var således inte något sorts ställningstagande gentemot Herr Sim-Ögas taffliga gubbhumor, utan en logisk följd av Leona Lewis' tungt muscovadosockriga sångröst i öronen.
Vad Herr Sim-Öga hade för åsikter "egentligen" förtäljer inte historien.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)