de är många i bakgrunden. de plirar och plurar och undrar vem jag är. de undrar vad världen handlar om. de gapar av förundran över allt som sker, ett lila plommon är så fascinerande att den dreglande hakan tappas till golvet. det låter om kassan, HERREGUD DET LÅTER OM KASSAN! det plingar och blippar och det går inte att hänga med. WOW!
de är småbarn - och de är gulliga som fan.

snabbköpsdagarna kan visserligen grusas av de små undren, det är jag den första att erkänna. deras hjärtskärande avgrundskrik är svårignorerade och stör allt vad harmonisk rytm heter. jag tycker ofta de är rent utav löjliga, hur allvarligt är det egentligen att tvingas lossa greppet om en Piggelin under 20 sekunder?
men när de plirar mot mig som om det var första gången de såg en människa, då knäsvagas hela min existens. jag ler brett och fånigt och tindrar så hårt jag bara mäktar med. om jag vågar säger jag "hej", inte bara till den shoppande föräldern utan även till den storögda gullungen, men oftast sviker modet. barn gör mig blyg. blyg och vrålkär.
vid lunchtid möter jag en såndär rultig uppenbarelse. han flörtar och skrattar och insuper mig i flera minuter och jag tindrar loss sådär moderskänslo-aktigt med tingeltangel i bröstkorgen. jag är precis på väg att våga säga "hej" till den minimala personen, då Herr Sim-Öga avbryter med buskis-skämt-röst från kassan mittemot.
- Nämen, sådär tittar du då aldrig på mej!

nej, Herr Sim-Öga. det är en viss ålderskillnad. borde jag säga. nej, Herr Sim-Öga. du besitter inte samma okonstlade charm . nej, Herr Sim-Öga. du är inte 1 år gammal och ser världens allra vackra färger för vad de är. nej, Herr Sim-Öga. du personifierar inte allt det hoppfulla i livet. nej, Herr Sim-Öga. du är en övermogen pösgubbe med genomskinlig blick som skalar av mej alla kläder, inte för att syna min existens utan för att bedöma min sexuella potential. nej, Herr Sim-Öga. du förtjänar inte mitt tingeltangel i bröstkorgen.