de är många i bakgrunden. de plirar och plurar och undrar vem jag är. de undrar vad världen handlar om. de gapar av förundran över allt som sker, ett lila plommon är så fascinerande att den dreglande hakan tappas till golvet. det låter om kassan, HERREGUD DET LÅTER OM KASSAN! det plingar och blippar och det går inte att hänga med. WOW!
de är småbarn - och de är gulliga som fan.
snabbköpsdagarna kan visserligen grusas av de små undren, det är jag den första att erkänna. deras hjärtskärande avgrundskrik är svårignorerade och stör allt vad harmonisk rytm heter. jag tycker ofta de är rent utav löjliga, hur allvarligt är det egentligen att tvingas lossa greppet om en Piggelin under 20 sekunder?
men när de plirar mot mig som om det var första gången de såg en människa, då knäsvagas hela min existens. jag ler brett och fånigt och tindrar så hårt jag bara mäktar med. om jag vågar säger jag "hej", inte bara till den shoppande föräldern utan även till den storögda gullungen, men oftast sviker modet. barn gör mig blyg. blyg och vrålkär.
vid lunchtid möter jag en såndär rultig uppenbarelse. han flörtar och skrattar och insuper mig i flera minuter och jag tindrar loss sådär moderskänslo-aktigt med tingeltangel i bröstkorgen. jag är precis på väg att våga säga "hej" till den minimala personen, då Herr Sim-Öga avbryter med buskis-skämt-röst från kassan mittemot.
- Nämen, sådär tittar du då aldrig på mej!
nej, Herr Sim-Öga. det är en viss ålderskillnad. borde jag säga. nej, Herr Sim-Öga. du besitter inte samma okonstlade charm . nej, Herr Sim-Öga. du är inte 1 år gammal och ser världens allra vackra färger för vad de är. nej, Herr Sim-Öga. du personifierar inte allt det hoppfulla i livet. nej, Herr Sim-Öga. du är en övermogen pösgubbe med genomskinlig blick som skalar av mej alla kläder, inte för att syna min existens utan för att bedöma min sexuella potential. nej, Herr Sim-Öga. du förtjänar inte mitt tingeltangel i bröstkorgen.
lunchrusningen har precis börjat. bandet rullar. färdigrätter av allehanda slag och fem småfranskor för 10 kronor och potatisgratänger från delikatessdisken och bananer och vichy noveau och mer färdigrätter. blippblippblippblippblippblipp. blickar ut genom fönstret en sekund och registrerar en kille, 30-årsåldern sisådär, som springer förbi på gatan. det ser ut som att han är rädd att missa en mycket viktig buss till ett mycket viktigt möte.
Findus Fiskgratäng och Findus Sprödbakad torsk och Findus Lasagne. kön ringlar. i kassan mitt emot mig sitter Miranda. hon ser ut som en ung Lauryn Hill och är asrolig men troligtvis för ung för att vi ska bli kompisar. vet inte riktigt hur gammal hon är, men kan i alla fall konstatera att hon tillhör den generation som säger "föra" istället för "förfesta". nåväl.
plötsligt kommer joggarkillen in i butiken. han är genomblöt, skjortan smiter om kroppen och ansiktet är fullt av glittrande svettpärlor. han stannar aldrig upp. han springer förbi den långa kön till Mirandas kassa, hinner knappt nå fram till henne innan han stressat och högljutt utropar:
- VAR HAR NI KONDOMERNA?!
det är omöjligt att hålla sig för skratt. tycker jag. jag gapflabbar. Miranda däremot, hon är taktfull. snörper på munnen för att hindra skrattsalvorna från att stiga från magtrakten. ytterst ansträngt pekar hon honom mot maskinen där man själv kan klicka fram kvitton på cigg, snus och kondomer - allt för att undvika sådana pinsamma lägen som just detta. killen blir högröd i ansiktet, men det är svårt att avgöra huruvida detta beror på plötsligt genans eller påträngande kåthet.
han springer till maskinen och klickar fram sitt kvitto, stället sig motvilligt längst bak i kön och hoppar otåligt på stället ända tills han äntligen får betala. sedan kutar han för allt livet är värt.
det hela går så fort att det sekunden efteråt inte känns som att det har hänt. sånt som bara sker på film liksom.
och på Snabbköpet, mina vänner. och på Snabbköpet.
Findus Fiskgratäng och Findus Sprödbakad torsk och Findus Lasagne. kön ringlar. i kassan mitt emot mig sitter Miranda. hon ser ut som en ung Lauryn Hill och är asrolig men troligtvis för ung för att vi ska bli kompisar. vet inte riktigt hur gammal hon är, men kan i alla fall konstatera att hon tillhör den generation som säger "föra" istället för "förfesta". nåväl.
plötsligt kommer joggarkillen in i butiken. han är genomblöt, skjortan smiter om kroppen och ansiktet är fullt av glittrande svettpärlor. han stannar aldrig upp. han springer förbi den långa kön till Mirandas kassa, hinner knappt nå fram till henne innan han stressat och högljutt utropar:
- VAR HAR NI KONDOMERNA?!
det är omöjligt att hålla sig för skratt. tycker jag. jag gapflabbar. Miranda däremot, hon är taktfull. snörper på munnen för att hindra skrattsalvorna från att stiga från magtrakten. ytterst ansträngt pekar hon honom mot maskinen där man själv kan klicka fram kvitton på cigg, snus och kondomer - allt för att undvika sådana pinsamma lägen som just detta. killen blir högröd i ansiktet, men det är svårt att avgöra huruvida detta beror på plötsligt genans eller påträngande kåthet.
han springer till maskinen och klickar fram sitt kvitto, stället sig motvilligt längst bak i kön och hoppar otåligt på stället ända tills han äntligen får betala. sedan kutar han för allt livet är värt.
det hela går så fort att det sekunden efteråt inte känns som att det har hänt. sånt som bara sker på film liksom.
och på Snabbköpet, mina vänner. och på Snabbköpet.
En av alla "grå-tinningarnas-charm"-kostymer i kön.
Konsumtion:
Expressen 11,00
Mellanmjölk Ekologisk x 2 17,00
Äpplen Royal Gala 0,458 g 9,13
Fiberfranska 19, 95
- Femtisju kronor tack!
Kostymen betalar. Lutar sig sedan fram över disken som i skrikiga färger uppmanar till att köpa Trisslotter ("det kanske blir lite tomt runt år 2060"). Spänner ögonen i mina.
- Du... Det där med att placera mjölken längst in i butiken, det var väl inte så jävla smart?
- Nej, fan du har rätt... Jag borde verkligen ha tänkt på det när jag planerade utformningen av den här butiken. Du är inte första som har påpekat att det blir lite omständigt. Min arkitektoniska ambition var först att skapa en sorts harmoni, matvaror emellan så att säga, där mjölken och osten skulle tjäna som ett sorts inre kärna i butiken. En själ, om man så vill! Det där man vill åt, som finns allra längst in liksom. Jag fick stort gehör för just den idén när jag pitchade in mitt koncept för Snabbköpet, och kände mig därför trygg med butiksplaneringen som sådan. Men jag har ju märkt såhär i efterhand att det, som du själv säger, faktiskt inte var så jävla smart. Kunderna har ju irriterat sig och det är ju tråkigt när min uppgift som butiksarkitekt är det motsatta. Som du själv ser har det ju dock fått konsekvenser för mig, om det kan vara till någon tröst. Nu sitter jag ju här i kassan och har uppenbarligen sjunkit rejält i graderna om man säger så. Jobbar ju dubbla skift också som en sorts principiell återbetalning för den skada jag åsamkat Snabbköpet. Blir ju inte mycket till liv över om man så säger. Om nätterna får jag dessutom städa butiken. Men, men... Jag får sona mina misstag och det är väl faktiskt inte mer än rätt. Hoppas det kan kännas lite bättre nu i alla fall? Vi ses igen. Jobbar ju hela tiden som sagt.
Säger jag inte. Jag säger att jag ska föra hans synpunkter vidare och ler ursäktande när jag överlämnar kvittot. Tralalalalaaa... Världsordningen är återställd.
Konsumtion:
Expressen 11,00
Mellanmjölk Ekologisk x 2 17,00
Äpplen Royal Gala 0,458 g 9,13
Fiberfranska 19, 95
- Femtisju kronor tack!
Kostymen betalar. Lutar sig sedan fram över disken som i skrikiga färger uppmanar till att köpa Trisslotter ("det kanske blir lite tomt runt år 2060"). Spänner ögonen i mina.
- Du... Det där med att placera mjölken längst in i butiken, det var väl inte så jävla smart?
- Nej, fan du har rätt... Jag borde verkligen ha tänkt på det när jag planerade utformningen av den här butiken. Du är inte första som har påpekat att det blir lite omständigt. Min arkitektoniska ambition var först att skapa en sorts harmoni, matvaror emellan så att säga, där mjölken och osten skulle tjäna som ett sorts inre kärna i butiken. En själ, om man så vill! Det där man vill åt, som finns allra längst in liksom. Jag fick stort gehör för just den idén när jag pitchade in mitt koncept för Snabbköpet, och kände mig därför trygg med butiksplaneringen som sådan. Men jag har ju märkt såhär i efterhand att det, som du själv säger, faktiskt inte var så jävla smart. Kunderna har ju irriterat sig och det är ju tråkigt när min uppgift som butiksarkitekt är det motsatta. Som du själv ser har det ju dock fått konsekvenser för mig, om det kan vara till någon tröst. Nu sitter jag ju här i kassan och har uppenbarligen sjunkit rejält i graderna om man säger så. Jobbar ju dubbla skift också som en sorts principiell återbetalning för den skada jag åsamkat Snabbköpet. Blir ju inte mycket till liv över om man så säger. Om nätterna får jag dessutom städa butiken. Men, men... Jag får sona mina misstag och det är väl faktiskt inte mer än rätt. Hoppas det kan kännas lite bättre nu i alla fall? Vi ses igen. Jobbar ju hela tiden som sagt.
Säger jag inte. Jag säger att jag ska föra hans synpunkter vidare och ler ursäktande när jag överlämnar kvittot. Tralalalalaaa... Världsordningen är återställd.
Brud-bruden står lutad över en av de många charkdiskarna. Plockar med fläskytterfiléer. Kollar datum. Lägger i ordning. Same old, same old.
Herr Sim-Öga står bredvid. Öser i kartong efter kartong av de lilarosa köttstyckena, vakuumförpackade till glänsande perfektion. "De ser nästan ut som godis", som en välbärgad dam en gång påpekade med fuktade läppar. Jag tyckte hela liknelsen var obekvämt porrig.
Brud-bruden är innesluten. Tom blick och rör sig mekaniskt. Det är ett jobb för fan. Herr-Simöga svettas med kartongerna. Stånkar och stönar.
- Jag öser i dom bara så kan du pyssla till dom lite snyggt, säger han och fortsätter, det gillar ju ni tjejer.
Jo. Så säger han faktiskt. Brud-bruden svarar inte. Herr Sim-Öga blir osäker.
- Haha, hoppsan, ja så säger jag och sticker ut hakan lite!
Brud-bruden ägnar honom inte så mycket som en blick. Herr Sim-Öga harklar sig, tvekar med orden. Söker en lämplig formulering.
- Näääe... Nä, men jag har jag faktiskt inte några såna åsikter... Egentligen.
Brud-bruden har inte lyft huvudet en enda gång under Herr Sim-Ögas katastrofalt lavinartade monolog. Inte så mycket som ett lojt litet "mm..." har yttrats över hennes hallondoftande pussmun. Hon är fokuserad.
2010-20-09 ska ligga längst fram. 2010-31-09, ja den måste vara underst. Fan, 2010-20-09:orna ramlar ner hela tiden och blandas upp med 2010-31-09:orna. Finns inte en chans att se mellan fingrarna på detta av ren morgon-koma när kollegorna står i varje hörn och kan bevittna slarvet. Okej, börja om igen. Rätt ska vara rätt. 2010-20-09, längst fram...
Herr Sim-Öga har öst färdigt. Han känner också att han har talat färdigt. Tillräckligt i alla fall. Han går. Jag noterar plötsligt att brud-bruden har minimala öronsnäckor i öronen, i vilka en minimal sladd fäster och löper längs insidan av Snabbköps-jackan för att sedan försvinna ner i byxfickan. Brud-bruden står för satan och smygdiggar musik!
Tänk va. Så lätt kan det vara.
Hennes demonstrativa tystnad var således inte något sorts ställningstagande gentemot Herr Sim-Ögas taffliga gubbhumor, utan en logisk följd av Leona Lewis' tungt muscovadosockriga sångröst i öronen.
Vad Herr Sim-Öga hade för åsikter "egentligen" förtäljer inte historien.
Herr Sim-Öga står bredvid. Öser i kartong efter kartong av de lilarosa köttstyckena, vakuumförpackade till glänsande perfektion. "De ser nästan ut som godis", som en välbärgad dam en gång påpekade med fuktade läppar. Jag tyckte hela liknelsen var obekvämt porrig.
Brud-bruden är innesluten. Tom blick och rör sig mekaniskt. Det är ett jobb för fan. Herr-Simöga svettas med kartongerna. Stånkar och stönar.
- Jag öser i dom bara så kan du pyssla till dom lite snyggt, säger han och fortsätter, det gillar ju ni tjejer.
Jo. Så säger han faktiskt. Brud-bruden svarar inte. Herr Sim-Öga blir osäker.
- Haha, hoppsan, ja så säger jag och sticker ut hakan lite!
Brud-bruden ägnar honom inte så mycket som en blick. Herr Sim-Öga harklar sig, tvekar med orden. Söker en lämplig formulering.
- Näääe... Nä, men jag har jag faktiskt inte några såna åsikter... Egentligen.
Brud-bruden har inte lyft huvudet en enda gång under Herr Sim-Ögas katastrofalt lavinartade monolog. Inte så mycket som ett lojt litet "mm..." har yttrats över hennes hallondoftande pussmun. Hon är fokuserad.
2010-20-09 ska ligga längst fram. 2010-31-09, ja den måste vara underst. Fan, 2010-20-09:orna ramlar ner hela tiden och blandas upp med 2010-31-09:orna. Finns inte en chans att se mellan fingrarna på detta av ren morgon-koma när kollegorna står i varje hörn och kan bevittna slarvet. Okej, börja om igen. Rätt ska vara rätt. 2010-20-09, längst fram...
Herr Sim-Öga har öst färdigt. Han känner också att han har talat färdigt. Tillräckligt i alla fall. Han går. Jag noterar plötsligt att brud-bruden har minimala öronsnäckor i öronen, i vilka en minimal sladd fäster och löper längs insidan av Snabbköps-jackan för att sedan försvinna ner i byxfickan. Brud-bruden står för satan och smygdiggar musik!
Tänk va. Så lätt kan det vara.
Hennes demonstrativa tystnad var således inte något sorts ställningstagande gentemot Herr Sim-Ögas taffliga gubbhumor, utan en logisk följd av Leona Lewis' tungt muscovadosockriga sångröst i öronen.
Vad Herr Sim-Öga hade för åsikter "egentligen" förtäljer inte historien.
- du, den här pistagelängden, vad kostar den egentligen?
orden kraxas fram av en liten tant som mäter max 1.45 i strumplästen. nu har hon dock lyckligtvis skor på sig, fotriktiga bruna sådana. håret är vitt och kortklippt, som de flesta tanters. kappan är sällsamt beige. hon har ryckt tag i mig precis vid brödavdelningen och pekar mot hyllan med kaffebröd.
- ja du, vi ska se.
min röst är pedagogisk, inbillar jag mig. vi tassar fram mot nämnda pistagelängd. den glänser neongrönt osmakligt där den ligger och trängs med sitt mång-klonade jag. snorbröd. innan jag hinner lokalisera prisetiketten säger tanten högljutt:
- tjugotre å nittifem står det!
hon pekar demonstrativt på siffrorna. jo, jag konstaterar att hon har rätt.
- tjugotre å nittifem, ja precis.
förstår att tanten inte kommer nöja sig med detta. hon har en så kallad hidden agenda. mycket riktigt kraxar hon vidare.
- ja, då kan jag upplysa dig om att jag fick betala tjugoåtta kronor för den här pistagelängden förra veckan.
- jaha, oj då. då var det nog så att den i kassan såg fel och trodde att det var en kanellängd eller en vetelängd, för dom är några kronor dyrare.
precis så säger jag. sansat. välartikulerat.
- jaha, jaså...jaa...
tanten gnuggar sina tankfullt sina händer.
- så då är det bara att du säger till nu i kassan och hälsar från mig så ska du se att du får tillbaka dom pengarna, intygar jag.
tanten ser försiktigt nöjd ut, om än lite orolig fortfarande. kan det verkligen vara så enkelt?
- ja, det är ju inte många kronor det handlar om förstås, börjar hon trevande - uppenbart rädd för att framstå som ogin.
- nej, men vi löser det ska du se!
jag är redan på väg därifrån när tanten avslutande slår fast:
- ja, jag tycker ju ändå att rätt ska vara rätt.
och så tycker de verkligen, tanterna.
de upprepar detta mantra dagligen på Snabbköpet. det handlar aldrig "om många kronor" och de försäkrar alltid att det "spelar ju egentligen ingen roll", men rätt ska vara rätt.
märkligt nog har tanterna aldrig någonsin sagt till om de fått betala för lite för en vara, vilket faktiskt händer ganska ofta. kanske till och med oftare. detta är förstås högst mänskligt, men enligt det principfasta rätt-ska-vara-rätt-resonemanget borde ju detta givetvis uppmärksammas så att misstaget kan rättas till. detta sker dock A L D R I G. slutsatsen man kan dra av detta är att rätt ska vara rätt, så länge det gynnar en själv. annars får gärna rätt vara fel.
orden kraxas fram av en liten tant som mäter max 1.45 i strumplästen. nu har hon dock lyckligtvis skor på sig, fotriktiga bruna sådana. håret är vitt och kortklippt, som de flesta tanters. kappan är sällsamt beige. hon har ryckt tag i mig precis vid brödavdelningen och pekar mot hyllan med kaffebröd.
- ja du, vi ska se.
min röst är pedagogisk, inbillar jag mig. vi tassar fram mot nämnda pistagelängd. den glänser neongrönt osmakligt där den ligger och trängs med sitt mång-klonade jag. snorbröd. innan jag hinner lokalisera prisetiketten säger tanten högljutt:
- tjugotre å nittifem står det!
hon pekar demonstrativt på siffrorna. jo, jag konstaterar att hon har rätt.
- tjugotre å nittifem, ja precis.
förstår att tanten inte kommer nöja sig med detta. hon har en så kallad hidden agenda. mycket riktigt kraxar hon vidare.
- ja, då kan jag upplysa dig om att jag fick betala tjugoåtta kronor för den här pistagelängden förra veckan.
- jaha, oj då. då var det nog så att den i kassan såg fel och trodde att det var en kanellängd eller en vetelängd, för dom är några kronor dyrare.
precis så säger jag. sansat. välartikulerat.
- jaha, jaså...jaa...
tanten gnuggar sina tankfullt sina händer.
- så då är det bara att du säger till nu i kassan och hälsar från mig så ska du se att du får tillbaka dom pengarna, intygar jag.
tanten ser försiktigt nöjd ut, om än lite orolig fortfarande. kan det verkligen vara så enkelt?
- ja, det är ju inte många kronor det handlar om förstås, börjar hon trevande - uppenbart rädd för att framstå som ogin.
- nej, men vi löser det ska du se!
jag är redan på väg därifrån när tanten avslutande slår fast:
- ja, jag tycker ju ändå att rätt ska vara rätt.
och så tycker de verkligen, tanterna.
de upprepar detta mantra dagligen på Snabbköpet. det handlar aldrig "om många kronor" och de försäkrar alltid att det "spelar ju egentligen ingen roll", men rätt ska vara rätt.
märkligt nog har tanterna aldrig någonsin sagt till om de fått betala för lite för en vara, vilket faktiskt händer ganska ofta. kanske till och med oftare. detta är förstås högst mänskligt, men enligt det principfasta rätt-ska-vara-rätt-resonemanget borde ju detta givetvis uppmärksammas så att misstaget kan rättas till. detta sker dock A L D R I G. slutsatsen man kan dra av detta är att rätt ska vara rätt, så länge det gynnar en själv. annars får gärna rätt vara fel.
det jobbar en skitsnygg brud-brud på Snabbköpet. en brud-brud är precis vad det låter som. nån som har högklackade stövlar som klippetikloppar när hon går och syréndoftande välfönat hår som dansar när hon knycker på nacken. en brud-brud har läppglans och tajta jeans. en brud-brud är en sån som man har svårt att föreställa sig någonsin bajsa.
begreppet brud-brud syftar enbart till yta. en brud-brud kan givetvis även ha ett rikt själsligt innehåll och ett rörligt intellekt, därom råder ingen motsättning, men det har inte med saken att göra - lika lite som att uttrycket "gammal dam" säger något om dennes favoritfärg.
brud-bruden jobbar i delikatessdisken. hennes guldsvall är samlat i en såndär fräsch tofs högt upp på huvudet. brud-bruden skär dyra salamis och fränt doftande gourmet-ostar på kundernas beställning. räcker dem över disken med ett förföriskt leende. kvittrar fram "får det lov att vara något mer?" till gifta medelålders män som blir så till sig att de inte kan annat än att le fånigt paralyserat, alltmedan härjade fruar rycker dem i jackärmen.
begreppet brud-brud syftar enbart till yta. en brud-brud kan givetvis även ha ett rikt själsligt innehåll och ett rörligt intellekt, därom råder ingen motsättning, men det har inte med saken att göra - lika lite som att uttrycket "gammal dam" säger något om dennes favoritfärg.
brud-bruden jobbar i delikatessdisken. hennes guldsvall är samlat i en såndär fräsch tofs högt upp på huvudet. brud-bruden skär dyra salamis och fränt doftande gourmet-ostar på kundernas beställning. räcker dem över disken med ett förföriskt leende. kvittrar fram "får det lov att vara något mer?" till gifta medelålders män som blir så till sig att de inte kan annat än att le fånigt paralyserat, alltmedan härjade fruar rycker dem i jackärmen.
honungssolig, varmtung sensommarsöndag. Göran svajar betänkligt.
på sin väg mot kassan hinner han riva inte ett, utan två godisställ som skramlar och tjongar nåt överjävligt när metallstängerna och Polly-påsarna slår i betonggolvet. mysigt söndagsshoppande människor i butiken avbryts i sina kvasi-kval kring marinerad fläskfilé vs. marinerade revbensspjäll och använder sig abrupt om för att ljudligt sucka och stirra sådär fördömande självgott. det där hör inte till mig.
Göran skäms och Göran svär.
- men va i helvete! fan att de ska stå massa grejer överallt!
han når mitt rum, mitt bås, min kassa. förtydligar det han just sa med en något mer förlägen ton. tittar mig i ögonen under sitt tunga pannben.
- de e ju för fan som ett jävla minfält här.
jag vet inte vad jag ska säga. tycker att han har rätt. eller. jag förstår vad han menar. är en millisekund från att säga det var ju synd att han inte råkade trampa ihjäl nån snorig unge eller fälla nån skröplig surkärring istället, men väljer att automatiskt le. det är så man gör i servicebranschen tror jag.
Göran skulle förstås kunna kapa mig längs fotknölarna på grund av detta fjäskiga fjant-smil. vad är det för reaktion, från en människa till en annan? men det gör han inte. han noterar det inte ens, eller låtsas i alla fall inte om det. Göran fortsätter prata istället. byter spår. hans hjärnceller hoppar och far ystert från association till association.
- jag har blivit utslängd också. efter fyra år va. FYRA ÅR! en dag var det bara stopp, hej, du kan ta dina grejer och dra va.
läser av streckkoden på hans svartvinbärssaft i kassan. BLIPP! anlägger en bekymrad min och hatar att jag anlägger en bekymrad min, trots att jag är uppriktigt bekymrad.
- oj då.
säger jag. fånigt.
havregryn. BLIPP! salt. BLIPP! varmkorv. BLIPP!BLIPP!BLIPP!
- ja. bara tack och hej, bara sådär va. fattar du?
jag fattar det inte så jag säger ingenting. stressas av den totala uppmärksamheten från den långa kön av snusförnuftiga småbarnsmorsor. Göran betalar med en skrynklig femtiolapp och vänder sig om, som för att gå. plötsligt stannar han och vrider huvudet tillbaka mot mig. har något ömt i blicken.
- jag tänkte att ja kanske skulle ta och skaffa en husvagn. så kan man bo vid havet nånstans. så slipper man alla jävlar som lägger sig i hela tiden.
jag säger att det låter som en mycket bra idé och menar det ända från hjärteroten.
på sin väg mot kassan hinner han riva inte ett, utan två godisställ som skramlar och tjongar nåt överjävligt när metallstängerna och Polly-påsarna slår i betonggolvet. mysigt söndagsshoppande människor i butiken avbryts i sina kvasi-kval kring marinerad fläskfilé vs. marinerade revbensspjäll och använder sig abrupt om för att ljudligt sucka och stirra sådär fördömande självgott. det där hör inte till mig.
Göran skäms och Göran svär.
- men va i helvete! fan att de ska stå massa grejer överallt!
han når mitt rum, mitt bås, min kassa. förtydligar det han just sa med en något mer förlägen ton. tittar mig i ögonen under sitt tunga pannben.
- de e ju för fan som ett jävla minfält här.
jag vet inte vad jag ska säga. tycker att han har rätt. eller. jag förstår vad han menar. är en millisekund från att säga det var ju synd att han inte råkade trampa ihjäl nån snorig unge eller fälla nån skröplig surkärring istället, men väljer att automatiskt le. det är så man gör i servicebranschen tror jag.
Göran skulle förstås kunna kapa mig längs fotknölarna på grund av detta fjäskiga fjant-smil. vad är det för reaktion, från en människa till en annan? men det gör han inte. han noterar det inte ens, eller låtsas i alla fall inte om det. Göran fortsätter prata istället. byter spår. hans hjärnceller hoppar och far ystert från association till association.
- jag har blivit utslängd också. efter fyra år va. FYRA ÅR! en dag var det bara stopp, hej, du kan ta dina grejer och dra va.
läser av streckkoden på hans svartvinbärssaft i kassan. BLIPP! anlägger en bekymrad min och hatar att jag anlägger en bekymrad min, trots att jag är uppriktigt bekymrad.
- oj då.
säger jag. fånigt.
havregryn. BLIPP! salt. BLIPP! varmkorv. BLIPP!BLIPP!BLIPP!
- ja. bara tack och hej, bara sådär va. fattar du?
jag fattar det inte så jag säger ingenting. stressas av den totala uppmärksamheten från den långa kön av snusförnuftiga småbarnsmorsor. Göran betalar med en skrynklig femtiolapp och vänder sig om, som för att gå. plötsligt stannar han och vrider huvudet tillbaka mot mig. har något ömt i blicken.
- jag tänkte att ja kanske skulle ta och skaffa en husvagn. så kan man bo vid havet nånstans. så slipper man alla jävlar som lägger sig i hela tiden.
jag säger att det låter som en mycket bra idé och menar det ända från hjärteroten.
klockan är halv nio på morgonen. jag är ensam i kassalinjen. jag gillar det. det kommer nån kund var femte minut ungefär. tiden däremellan är mitt sinnestillstånd alltför trögflytande på grund av den arla tidpunkten att jag inte mäktar med annat än att just sitta. själv. utan några som helst krav på att kunna föra en givande konversation. kanske pillar bort lite damm från rullbandet, kanske snyggar till tuggummi-påsarna lite som hänger till vänster. på sin höjd. minuterna flyter snabbt iväg. det är för att jag halvsover. ett mellanrum i tiden enbart möjligt att skapa via tröttma. som sagt, jag gillar det.
plötsligt ansluter sig en annan kassör till kassalinjen. en gubbe. han har simmiga ögon och jag vet inte vad han heter eftersom jag nyss började på det här jobbet och jag har heller ännu inte kunnat bedöma honom som vare sig sympatisk eller osympatisk. de där simmiga ögonen skulle kunna stå för Sadistisk Pedofil likväl som Trött Hederlig Arbetare Med Socialistiska Ideal. det ena kanske inte nödvändigtvis behöver utesluta det andra, men troligen.
hans närvaro ruckar min rytm. stör min harmoni. jag vill pilla på mina tuggummin ifred!
sätter på mig jobb-ansiktet. plirar och ler och kvittrar på. han är sur, Herr Sim-Öga. han slutade sent igår och kom inte hem förrän ojojojoj halv tolv var det nog och så ska man börja såhär tidigt och jobba hela dan. när jag berättar att jag slutar vid lunch blir han först avundsjuk. sen konstaterar han att "jooo...men det är klart, det blir ju färre timmar förstås". jag säger att han har rätt.
kassachefen vaggar rutinmässigt förbi oss men stannar tvärt när hon får syn på Herr Sim-Öga.
"men! du börjar ju inte förrän om en timme?!" utropar hon förvånat.
Herr Sim-Öga kan inte tro sina öron. han sjunker ihop ytterligare bakom kassan då han inser att chefen förmodligen har rätt. slokar med öronen. fan. han har tagit fel på tiden.
"men VAFA-AN! ja måste ringa frugan och kolla."
så gör han det. ringer. jag hör inte vad han säger men han är märkbart upprörd. frugan har tagit fel på tiden han ska jobba. det är rent förjävligt. och han som kom hem så sent igår och allt. typiskt. kan inte ens frugan hålla reda på ens arbetstider åt en, så ja, vart är samhället på väg?
det som stör mig mest är dock inte Herr Sim-Ögas uppenbara brist på genusinsikt, utan det faktum att vi nu ska sitta i den trötta tystnaden tillsammans i säkert minst två timmar till innan lunchrusningen drar igång. vad i helvete ska vi prata om?
Herr Simöga lägger på luren. drar fingrarna genom det halmfärgade håret. verkar ha förlikat sig med tanken om att han faktiskt gick upp en timme för tidigt helt i onödan. plötsligt är han munter. nästintill käck.
"jaha! då ska vi sitta här och stirra på varandra i flera timmar. det är väl ingen tvekan om vem det är roligast för! höhöhö"
han blinkar med ena ögat, sådär som folk gör på film när de ska flirta. jag skrattar. HAHAHAHA. alldeles för högt och alldeles för gällt. HAHAHA. det är inte roligt alls. men HAHAHA i alla fall för det är det som förväntas och helvete, jag är trött. jag tindrar och tjejskrattar för att jag är trött. det blir enklast så.
plötsligt ansluter sig en annan kassör till kassalinjen. en gubbe. han har simmiga ögon och jag vet inte vad han heter eftersom jag nyss började på det här jobbet och jag har heller ännu inte kunnat bedöma honom som vare sig sympatisk eller osympatisk. de där simmiga ögonen skulle kunna stå för Sadistisk Pedofil likväl som Trött Hederlig Arbetare Med Socialistiska Ideal. det ena kanske inte nödvändigtvis behöver utesluta det andra, men troligen.
hans närvaro ruckar min rytm. stör min harmoni. jag vill pilla på mina tuggummin ifred!
sätter på mig jobb-ansiktet. plirar och ler och kvittrar på. han är sur, Herr Sim-Öga. han slutade sent igår och kom inte hem förrän ojojojoj halv tolv var det nog och så ska man börja såhär tidigt och jobba hela dan. när jag berättar att jag slutar vid lunch blir han först avundsjuk. sen konstaterar han att "jooo...men det är klart, det blir ju färre timmar förstås". jag säger att han har rätt.
kassachefen vaggar rutinmässigt förbi oss men stannar tvärt när hon får syn på Herr Sim-Öga.
"men! du börjar ju inte förrän om en timme?!" utropar hon förvånat.
Herr Sim-Öga kan inte tro sina öron. han sjunker ihop ytterligare bakom kassan då han inser att chefen förmodligen har rätt. slokar med öronen. fan. han har tagit fel på tiden.
"men VAFA-AN! ja måste ringa frugan och kolla."
så gör han det. ringer. jag hör inte vad han säger men han är märkbart upprörd. frugan har tagit fel på tiden han ska jobba. det är rent förjävligt. och han som kom hem så sent igår och allt. typiskt. kan inte ens frugan hålla reda på ens arbetstider åt en, så ja, vart är samhället på väg?
det som stör mig mest är dock inte Herr Sim-Ögas uppenbara brist på genusinsikt, utan det faktum att vi nu ska sitta i den trötta tystnaden tillsammans i säkert minst två timmar till innan lunchrusningen drar igång. vad i helvete ska vi prata om?
Herr Simöga lägger på luren. drar fingrarna genom det halmfärgade håret. verkar ha förlikat sig med tanken om att han faktiskt gick upp en timme för tidigt helt i onödan. plötsligt är han munter. nästintill käck.
"jaha! då ska vi sitta här och stirra på varandra i flera timmar. det är väl ingen tvekan om vem det är roligast för! höhöhö"
han blinkar med ena ögat, sådär som folk gör på film när de ska flirta. jag skrattar. HAHAHAHA. alldeles för högt och alldeles för gällt. HAHAHA. det är inte roligt alls. men HAHAHA i alla fall för det är det som förväntas och helvete, jag är trött. jag tindrar och tjejskrattar för att jag är trött. det blir enklast så.
han kom in igen i morse. alkisen. min potentiella stalker. the bum.
det var märkligt.
inte att han kom in i butiken, det har han gjort varje gång jag har jobbat. han har gått till min kassa varje gång och högljutt konstaterat mitt namn som står skrivet på kvittot, för att sedan lägga ned det i fickan.
han har varit full och blaskig, vinglat och vevat yvigt med armarna. han har ändå inte varit sådär jobbigt-alkis-full, inte enligt klassiska skolan. han har inte skrikit och inte varit aggressiv eller det minsta otrevlig överhuvudtaget. han har pratat mer än gemene man gör när man kommer till det stadiet i sitt butiksbesök att man ska betala i kassan, och han har varit mer personlig än någon annan. han sa en gång att jag påminde honom om en gammal flickvän han hade haft som ung. hon var det vackraste han sett, "judisk zigenare" som han sa, och enligt egen utsago "det bästa nuff" han nånsin haft. sedan harklade han sig och sa "om man nu får säga så".
visst. okej. han kanske har varit lite burdus ändå. kanske försvarar jag honom bara för att jag gillar honom på något sätt. han ser ut att ha varit stilig, eller han är kanske stilig fortfarande.
de stora mörkbruna ögonen är lika livliga och intelligenta trots att hans hår är tunt och stripigt och att jeanskjortan börjat anta en nyans av gråbrunt.
eller så gillar jag honom bara för att han i och med jämförelsen av sin flickvän insinuerade att han finner mig attraktiv.
"och kvick va, du är kvick, du är med liksom...häruppe". han pekar på sitt huvud och borrar allvarliga ögonblick in i mina. jag bestämmer mig för att kalla honom Göran.
i morse var Göran en annan sorts Göran. jag har inte träffat honom så tidigt på dagen förut. han gick rakt, med råg i ryggen, och var lika fysiskt stabil som grabben bakom eller business-mannen framför. han var ingen alkis. han var en man i smutsig jeansskjorta som handlade sin svartvinbärssaft.
men han var blyg. så jävla jätteblyg. han var så förkrympet nedtonat artigt jävla jättesuperblyg att jag märkte att jag själv blev blyg. de tomma snabbköps-fraserna, "hejsan" och "var det bra så?" och "kvitto?" kändes så fruktansvärt malplacerade. det är liksom inte så vi pratar, Göran och jag.
att en nykter människa gjorde mig mer osäker och villrådig än en stupfull.
det var märkligt.
inte att han kom in i butiken, det har han gjort varje gång jag har jobbat. han har gått till min kassa varje gång och högljutt konstaterat mitt namn som står skrivet på kvittot, för att sedan lägga ned det i fickan.
han har varit full och blaskig, vinglat och vevat yvigt med armarna. han har ändå inte varit sådär jobbigt-alkis-full, inte enligt klassiska skolan. han har inte skrikit och inte varit aggressiv eller det minsta otrevlig överhuvudtaget. han har pratat mer än gemene man gör när man kommer till det stadiet i sitt butiksbesök att man ska betala i kassan, och han har varit mer personlig än någon annan. han sa en gång att jag påminde honom om en gammal flickvän han hade haft som ung. hon var det vackraste han sett, "judisk zigenare" som han sa, och enligt egen utsago "det bästa nuff" han nånsin haft. sedan harklade han sig och sa "om man nu får säga så".
visst. okej. han kanske har varit lite burdus ändå. kanske försvarar jag honom bara för att jag gillar honom på något sätt. han ser ut att ha varit stilig, eller han är kanske stilig fortfarande.
de stora mörkbruna ögonen är lika livliga och intelligenta trots att hans hår är tunt och stripigt och att jeanskjortan börjat anta en nyans av gråbrunt.
eller så gillar jag honom bara för att han i och med jämförelsen av sin flickvän insinuerade att han finner mig attraktiv.
"och kvick va, du är kvick, du är med liksom...häruppe". han pekar på sitt huvud och borrar allvarliga ögonblick in i mina. jag bestämmer mig för att kalla honom Göran.
i morse var Göran en annan sorts Göran. jag har inte träffat honom så tidigt på dagen förut. han gick rakt, med råg i ryggen, och var lika fysiskt stabil som grabben bakom eller business-mannen framför. han var ingen alkis. han var en man i smutsig jeansskjorta som handlade sin svartvinbärssaft.
men han var blyg. så jävla jätteblyg. han var så förkrympet nedtonat artigt jävla jättesuperblyg att jag märkte att jag själv blev blyg. de tomma snabbköps-fraserna, "hejsan" och "var det bra så?" och "kvitto?" kändes så fruktansvärt malplacerade. det är liksom inte så vi pratar, Göran och jag.
att en nykter människa gjorde mig mer osäker och villrådig än en stupfull.