Sliskig italienare, 30-årsåldern. Mörkgrå kostym och rosa slips. Ler med hela ansiktet. Köper en cola och en munk. Drar sitt AmEx i kortläsaren. Naglar fast mej med blicken. Skiner som en sol.

- Är du alltid sådär vacker?

Jag känner inte för att fnittra och blygt slå ner blicken på rullbandet. Jag känner inte för att svara nåt svävande eller låtsas som att jag inte hörde. Jag känner mej stark. Tamejfan. Knycker på nacken.

- JA-A!

Högt och självsäkert. SÅDÄRJA. Han skrattar och bullrar. Får såna där "jag-har-levt-ett-liv-fyllt-av-glädje"-skrattrynkor vid sidan om ögonen.

- Men inte på morronen väl?

Blixtsnabbt hör jag mej själv svara, med en röst jag aldrig hört förut:

- Det är då jag är som bäst.

jag förstår inte vad som händer. DET ÄR DÅ JAG ÄR SOM BÄST?! Inte nog med att jag filmflörtigt säger att jag är bäst på morgonen - jag ler och tittar menande in i hans ögon och nästintill F L A X A R med ögonfransarna när jag säger det.
Det skulle jag såklart inte ha gjort. Italienaren dröjer sig kvar både en och annan minut och försöker plocka upp tråden, han hade ju en invit här grabben, han vill förstås veta vad som menades med det och ser så förväntansfull ut att jag nästan tycker synd om honom.
Men det kan fan inte hjälpas. Mitt femme fatale-jag är som bortblåst samma sekund som det gjorde entré.